Sida:Eskimålif.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234
TRETTONDE KAPITLET.

bedröfvade ut». Då en far, hvars son var farligt sjuk, hade försökt flera angekoker, rådgjorde han med en gammal och erfaren, om han icke skulle söka tröst hos prästen vid kolonien, hvarpå den gamle kallsinnigt svarade: »Du kan härutinnan göra efter dina tankar, ty jag håller före, att Guds ord och förståndiga angekokers ord äro lika kraftiga». Detta har efterhand blifvit en allmän uppfattning, och då det flera gånger lyckades så bra, att Guds ord i dylika fall såg ut att verka kraftigare än angekokens ord, ja, då var det ju naturligt, att några läto döpa sig, och sedan de väl föregått med exempel, var det nog de, som följde efter, isynnerhet om ansedda fångare gingo före.

Som exempel på, huru djupt den kristliga uppfattningen går och huru somliga af dem ännu uppfatta dopet, kan nämnas, att en kateket, som alltså är prästerligt uppfostrad och är prästens ställföreträdare, en gång för några år sedan i norra Grönland döpte icke allenast sina sockenbarn, utan också sina hundvalpar i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Hans hustru fick inga barn och det trodde han sig afhjälpa därigenom; året därefter fick hon också mycket riktigt ett barn.

Men om grönländarne till namnet öfvergingo till kristendomen, höllo de och hålla fortfarande i mer eller mindre grad också på sin gamla tro. Det var i början mycket svårt att öfvertyga dem om det osanna i deras angekokers besynnerliga påfund och historier. När man förebrådde dem detta, svarade de helt naivt, att »de voro inte vana att ljuga, och därför trodde de allt hvad man sade till dem».

Att de emellertid icke trodde på allt hvad européerna berättade dem, synes dock bl. a. framgå däraf, att då några grönländare icke kunde inbilla Nils Egede, att