Sida:Eskimålif.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
236
TRETTONDE KAPITLET.

Dessa kivitoker äro de mycket rädda för, och de se dem rätt som det är; medan vi voro i Godthaab, sågos sådana där flera gånger. Hvarje gång någonting stjäls ur deras förrådskammare, är det naturligtvis kivitoker, som ha gjort det, och blir en kajakman borta och liket icke återfinnes, är han genast kivipoket. d. v. s., han har gått till fjälls och blifvit kivitok. Denna tro tycks på senare tid ha tagit starkt öfverhand. En kateket tillrättavisar i »Atnagagdiutit» sina landsmän därför och utbrister: »Nej, låt oss om dem, som omkomma på det farefulla hafvet, blott tro, att de uthvila sina lemmar på hafsbottnens stora begrafningsplats och att deras själar lefva i evighetens glädje».

Huru inrotad deras rädsla för dessa kivitoker är, fick jag en gång ett obehagligt bevis på. Sent en kväll gick jag i Godthaab öfver till ett af grönländarehusen med ett bref, som skulle afskickas tidigt följande morgon med några främmande kajakmän. Då jag kom in, låg hela huset i djup sömn, män och kvinnor sida vid sida bortöfver hufvudbritsen, upplagda som sill på ett bräde. För att icke störa mer än nödvändigt, ville jag väcka husets ene ogifte son Jakob, som låg ensam på fönsterbritsen och som var min gode vän, som jag dagligen umgicks med. Jag ruskade i honom och ropade Jakob in i örat på honom. Han sof lika tungt, och jag måste ruska honom både länge och eftertryckligt, innan han ändtligen öppnade litet på ögonlocken och brummade; men så fick han se mig nedböjd öfver sig, ögonen blefvo stela af rädsla, han for upp, gaf till ett förfärligt skrik, sparkade och slog. Han vrålade allt värre och värre och drog sig alltjämt fäktande akter öfver britsen. Ändtligen kom han till den bortersta vrån, där han sparkade och slog som en rasande och tjöt som en människa i sjönöd. Nu störtade alla på hufvudbritsen också upp