»de hade dödat en björn, som var så stor, att han hade is på ryggen, som aldrig smälte», sade de: »Vi ha trott det och det, som du berättar oss, men du vill inte tro det vi säga dig».
Det af deras gamla hedendom, som nu spökar mest i deras fantasi, är, så vidt min erfarenhet går, tron på kivitoker eller fjällmänniskor.
Kivitoken har en gång varit en vanlig människa, som emellertid af en eller annan ofta obetydlig anledning har kommit i oenighet med sin familj eller sina huskamrater eller har känt sig förorättad af dem och därför har vändt människorna ryggen och flytt till fjälls eller inåt landet, där han sedan lefver ensam och föder sig med att fånga djur utan vanliga vapen, endast genom att kasta sten, hvari han uppnår stor färdighet. Så länge kivitoken endast har varit en kortare tid borta, står det ännu i hans makt att vända tillbaka, men lyder han icke i tid den stämma, som väcker längtan hem, blir det omöjligt för honom att återvända till människorna. Några påstå, att detta först inträffar efter ett år; och nu får han öfvernaturliga egenskaper, han blir så snabbfotad, att han springer från den ena fjälltoppen till den andra, han kan fånga renar utan vapen, och allt hvad han kastar efter träffar han, han blir stor, klär sig i renskinn, enligt någras påstående blir han också svart i ansiktet och får hvitt hår, vidare blir han allvetande eller klarsynt, kan höra människorna och lär sig förstå djurens språk; men till gengäld är det hans olycka att icke kunna dö, och han är alltid bedröfvad och gråter af längtan till människorna, som han ej längre kan besöka. Han kan dock isynnerhet om nätterna, när tillfälle yppar sig, bege sig ner till husen för att skaffa sig något att äta eller också litet tobak. Men de, som ha förorättat honom, hotas alltid af hans hämnd.
