huru stämmer detta med vår kristna lära om frihet och jämlikhet?
Som exempel på, hvad detta förhållande utvecklat sig till, kan nämnas, att det vid flera kolonier i södra Grönland är samtliga grönländare förbjudet att hålla hundar, emedan de få europeiska familjer, som bo där, önska att hålla sig med getter. Detta förbud är visserligen i flera fall beslutadt i föreståndarskapet; men det har där föreslagits af européerna själfva, och då grönländarne, som förut är nämndt, foga sig efter dessa, så var det icke svårt att få dem med om detta mot deras egen önskan, och jag har hört dem efteråt klaga bittert öfver, att de kunnat vara nog dumma att vara med om ett sådant förbud. Mest iögonfallande orättvist blir förhållandet på de boplatser, där de tyska missionärerna uppehålla sig och där det alltså, endast för att en europeisk familjs getter skola få gå i fred, utfärdas en ukas af de fromma herrarne, hvarigenom hela menigheten förbjudes att ha hundar.
Jag har talat med eljes mycket förståndiga och varmhjärtade personer där uppe, som funno det vara en alldeles naturlig sak, att då hundarne sprungo efter och skrämde bort getterna, så måste de förbjudas. Invände man, att då européerna voro få och grönländarne många, var det rimligare, att dessa förbjödo getter, då fick man endast ett skratt till svar. Att de själfva äro inflyttade i landet och att eskimåerna ha hållit hundar från urminnes tider, det talade ingen om. Icke heller tycks det anses för synnerligt orättvist, att getterna ofta ryckte lös torfven från taket och väggarna på de grönländska husen samt att de ibland kunde göra icke så liten skada på grönländarnes fisk, som hängde till torkning o. s. v.
Ett annat bevis på det olika sätt, hvarpå en europés och en infödds rättigheter betraktas, är ordnandet af
