honom att sitta på. Där måste Paul Egede stanna i tre dagar och roades på bästa sätt[1].
Hans Egede hade också en annan vana, som just icke vittnar om mycken hänsynsfullhet mot de infödda; han tog då och då barn till sig mot deras familjs önskan och behöll dem för att lära språket af dem. Därför gjorde de också en visa om honom: »Det har kommit en främmande man öfver det stora hafvet från öster, som stjäl gossar och ger dem tjock soppa med skinn på till föda (så kallade de gröt) och torkad jord från deras eget land (skeppsskorpor)». Då Paul Egede en gång erbjöd en mor en gåfva, för att hennes son skulle få stanna längre hos honom, svarade hon, att barn icke äro handelsvaror.
Trots den bästa vilja är det svårt för den civiliserade människan att frigöra sig från det inbitna föraktet för alla s. k. infödda. Huru svårt detta är, kunna vi ännu i dag finna bevis på, till och med i Grönland. Liksom det var Hans Egedes, så är det också fortfarande européernas enda bevekelsegrund till att de hålla kolonier i landet, att de skola vara de infödda till välsignelse; det är ju uteslutande för missionens och de inföddes skull handeln drifves. Detta har dock icke kunnat hindra, att det har blifvit ett stort missförhållande mellan dessas och de främmandes sociala ställning, i det de senare så väl af sig själfve som af de infödde anses som en högre ras och landets herrar, hvilka måste åtlydas, i stället för att de, om de verkligen vore där för de inföddas skull och icke för sin egen, närmast borde vara deras uppoffrande tjänare. Dels med dels mot sin egen vilja ha européerna själfva framkallat detta förhållande därigenom att de alltid behandlat de infödde som sina underlydande. Vi kommo ju till landet för att predika kristendom, men
- ↑ P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 21 o. f.
