Sida:Eskimålif.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
252
FEMTONDE KAPITLET.

missnöje med sina egna villkor, hvilka förr voro de lyckligaste han kunde tänka sig. Och så kan han läsa i bibeln, men månne han förstår särdeles mycket däraf och månne den icke kunde vara honom lika nyttig, om den berättades för honom, liksom hans gamla sägner? Fördelen är i sanning så tvifvelaktig, att det ej kan vara någon tvekan om, att den är för dyrköpt. Vi måste nämligen komma väl ihåg, att det eskimåiska samhället lefver på randen af sin tillvaro; en samlad spänning af dess krafter är nödvändig för att det skall kunna upptaga kampen mot den hårda naturen; litet mera ballast, och det måste sjunka. Det är detta det redan gör, och då gagnar all världens visdom föga.

Tillbakagång och förfall i alla afseenden, det är alltså hvad européerna kunna se tillbaka på som resultatet af sin verksamhet i Grönland. Och det enda vederlag vi därför ha gifvit de infödda är kristendomen. I det hänseendet är där uppnådt ett vackert resultat, kristna äro nu, åtminstone till namnet, alla västkustens grönländare. Men den frågan synes mig då ligga nära: är icke denna kristendom också väl dyrköpt, och måste det icke framkalla tvifvel på dess välsignelse, då vi se, att den har kostat hela folkets välfärd?

Och hvad nu kristendomen själf angår, hvad bör man sätta högst, dess dogmer eller dess morallära? Det förefaller mig, som om till och med den bäste kristen måste medge, att det är den senare, som har bestående värde; ty af historien skall han kunna se, huru uppfattningen af dogmerna alltid har växlat och förändrat sig; och hvad värde har det då, att vi ha påfört eskimåen dessa, som han blott föga förstår? Vill någon på allvar påstå, att det för ett folk skall vara af afgörande betydelse, hvilka dogmer det säger sig tro på? Månne det icke alltid skall vara den morallära det hyllar, som det