stodo stilla på hebréergeneralen Josuas befallning.» Angående missionens välgörenhet mot de infödda och dess åtgärder för att hindra elände och nöd frågar han: »Kan det bevisas, att denna hjälp är valuta endast för de pengar, som den kinesiska regeringen måste betala för missionärernas beskydd? Jag tror, att endast räntorna af dessa ofantliga summor skulle vara tillräckliga att aflöna en långt större stab af skickliga europeiska läkare och sjuksköterskor.» — »Låt det bevisas, huru mycket som åtgår till att lindra nöd af de millioner, som barmhärtiga människor i Europa och Amerika samla in till kinamissionen. Låt det redas ut, huru mycket som går till underhåll af missionärerna och deras hustrur och barn, till upp byggande af deras präktiga hus och sanatorier, till porto och papper för deras rosenfärgade missionsberättelser, som utgöra hela böcker, till deras kongresser och många andra saker.» — »Är det icke en offentlig hemlighet, att hela missionen är rätt och slätt ett välgörenhetsföretag till förmån för sysslolösa personer i Europa och Amerika?» Han frågar vidare, om det är någon, som tviflar på, att missionärerna med sina »höga tankar om egen ofelbarhet icke kunna vara oförskämda och egenmäktiga, om det är omöjligt för dem att med själftagen myndighet blanda sig i saker, som icke angå dem. Om någon tviflar på, att missionärerna som korporation betraktade äro i stånd till ofvannämnda saker, läs då och lägg märke till tonen och andan i deras skrifverier.»
Är icke detta samma historia om igen från Grönland? Skilnaden är blott, att när kineserna motsätta sig de missionärer, som de icke ha bedt komma dit, så bli de icke allenast slagna och pryglade som i Grönland. När kineserna själfva se olyckan, som hotar, och be »de främmande makterna att i Kinas så väl som i Europas och Amerikas intresse återkalla missionärerna», och detta icke hjälper