stånd till att höja sin anklagande röst mot den ras, som bragte dem undergång. Och Afrika? Ja, det skall ju också kristnas, vi ha redan börjat plundra det, och äro icke negrerna mera seglifvade än de andra, gå väl de samma väg, när nu kristendomen kommer med flygande fanor och klingande spel. Och ändå låta vi icke afskräcka oss, vi tala fortfarande i stora ordalag om att skänka de stackars vildarne kristendomens och civilisationens välsignelser.
Gå vi till nutidens missionärer, äro icke resultaten öfverallt ungefär de samma? Låt oss betrakta ett folk som det kinesiska, hvilket ju står på ett högt kulturstadium och som man därför skulle tro vara bäst egnadt att mottaga den nya läran. Men hvad äro resultaterna? En af »Kinas mest upplysta mandariner», som »själf är kristen och uppfostrad vid europeiska universitet», skrifver i »North China Daily News» en artikel om missionen och dess inflytande,[1] hvari det bl. a. heter: »Är det icke tvärtom en offentlig hemlighet, att det endast är de eländigaste, svagaste, mest okunniga, behöfvande och mest slyngelaktiga bland kineserna, som ha varit och äro hvad missionärerna kalla »omvända». Jag frågar, om det icke kan bevisas, att dessa omvända män, som ha kastat bort sin barnatro, män, som af sina lärare förbjudas att hysa sympati för, ja, till och med uppmanas att förakta vår urgamla historias minnen och traditioner — om det icke kan bevisas, att dessa män, när de ha måst uppge hoppet om världslig vinning, ha varit sämre än kinespöbeln?» — »Missionärerna kunna bl. a. berätta sina åhörare, att mandarinerna äro idioter, som tro på himmelstecken och dylikt nonsens, men följande dag skola de kanske omtala för samma åhörare, att solen och månen verkligen
- ↑ Öfversatt i »Morgenbladet» n:o 636 (17 okt 1891).
