Sida:Eskimålif.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
TREDJE KAPITLET.

af hvalrosstand arbetad benspets eller lång bentapp, som är förenad med skaftet genom en led, bildad af remmar, så att alltså bentappen vid starkt tryck eller en stöt från sidan går af i leden i stället för att bräckas. Denna bentapp passar noga in i ett hål på den egentliga harpunspetsen, som göres af ben, helst hvalrosstand eller narhvaltand, och som nu alltid i främre ändan är försedd med en spets eller snarare ett skarpt blad af järn; i äldre tid användes också sten eller endast ben. Genom ett hål är harpunspetsen fäst vid fångremmen och är försedd med mothakar, så att den blir hängande fast där den har trängt in, och är dessutom så inrättad, att den ställer sig på tvären inne i köttet, i det den träffade sälen rycker till. Den sättes fast på harpunskaftet därigenom att den stickes på den omtalade bentappen, hvarefter linan medelst ett på passande afstånd anbragt benstycke med hål i häktas in på ett benknap ett stycke upp på harpunskaftet, så att detta och harpunspetsen hålla väl och stramt ihop.

Harpun.

När nu harpunen träffar och sälen börjar tumla sig, går ögonblickligen bentappen af i leden, och harpunspetsen med fångremmen är sålunda löst från skaftet, som flyter upp till hafsytan för att åter bli upptaget af sin ägare, medan