Sida:Eskimålif.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
KAJAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.

sälen far vidare med remmen och blåsan på släp. Jag tror, att hvar och en måste medge, att en sinnrikare uppfinning omöjligen kan tänkas gjord af ben, sälskinn och drifved för detta ändamål, och man kan vara öfvertygad om, att den har kostat många generationers arbete.

Harpunspets.

På Grönland förekomma två former af denna harpun, den ena kallas unâk, den är i bakre ändan blott försedd med en benknapp och är längre och spensligare än den andra. Denna kallas ernangnak och är i bakre ändan försedd med två benskenor eller vingar, som nu gärna göras af hvalrefben och som skola tjäna till att göra harpunen tyngre samt styra den genom luften. Det är en sådan, som här är afbildad[1]. Vid Godthaab är ernangnaken nu mest i bruk, men jag hörde gamla storfångare klaga öfver, att den i blåst var svårare att kasta än

  1. I Nordgrönland finnes ännu en tredje och större form af harpun, som brukas till hvalrossfångst och kastas utan kastträ; den har i stället därför två benknap (tikagut), ett för tummen och ett för pekfingret och de andra fingrarna.