Sida:Eskimålif.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
KAJAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.

midt på skaftet fäst tre framåt riktade spetsar försedda med stora mothakar och gjorda af renhorn. Dessa inrättningar äro beräknade på, att om pilens främre ända ej träffar fågeln, glider skaftet längs med denna, och en af dessa utstående benspetsar måste träffa och genomborra den, hvilket också är det vanligaste sättet att träffa fågeln på. En uppfinning, som också är så pass bra, att man nog kunde stå till svars för att ha gjort den.

Alla dessa kastvapen kunna, som ofvanför är påvisadt, härledas från den indianska kastpilen.

Länsare.

Men för att kunna kasta sina vapen längre och med större kraft, ha eskimåerna gjort en uppfinning, hvarigenom de skilja sig från alla kringboende, så väl amerikanska som asiatiska stammar. Denna uppfinning är kastträet. Märkligt nog känner man till detta ypperliga redskap, hvarigenom armens längd och kraft i hög grad ökas, i det det verkar som en slunga, endast från få ställen på jorden — sannolikt blott tre. Dessa äro Australien, där kastträet är mycket primitivt, Conibornas och Puruernas land i det öfre Amazondistriktet, där det står på ungefär samma ståndpunkt som i Australien, och slutligen i de af eskimåerna bebodda länderna, där det når sin största utveckling[1]. Ett antagande af att kastträets förekomst på så olika ställen beror på något gemensamt ursprung, blir knappast hållbart, och vi måste således uppfatta det eskimåiska som en egen uppfinning, gjord af

  1. Om de olika formerna af kastträn hos eskimåerna, se Mason's afhandling därom i Annual Report etc. af Smithsonian Institution for 1884. Part II, side 279.