Sida:Eskimålif.djvu/38

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
TREDJE KAPITLET.

unâken, emedan vinden, då den kommer från sidan, får för mycket tag i benskenorna och kan komma harpunen att skena i väg.

Fångremmen göres af skinn, antingen af blåsälen (storkobben, Phoca barbata) eller också af ung hvalross. Den är vanligen 7 à 8 famnar lång och en dryg half centimeter (omkr. 7 mm.) bred; den skäres i en spiral af djuret, medan detta ännu är oflådt. Flera remmar kunna i hela sin längd skäras ur ett skinn. Efter flåningen bli remmarna först afhårade och sedan torkade, och sedan de glattats och rundats på flera sätt, äro de färdiga att användas.

Till fångblåsan begagnas skinnet af en ung ringsäl (Phoca fætida). Det flås, afhåras, bindes lufttätt igen vid hufvud och extremiteter och torkas.

Till att vinda upp fångremmen på användes kajakstolen, som anbringas på kajaken framför mannen. På denna ligger remmen säkert höjd öfver hafvet, som ständigt spolar öfver däcket, och är alltid färdig att utan oreda löpa ut, när harpunen kastas.

Till att döda den harpunerade sälen med har eskimåen uppfunnit en s. k. länsare (anguvigak). Denna består af ett träskaft, som för att kunna kastas långt vanligen göres af det lätta, hvita flytträet, och som framtill har en lång benspets med ett järnblad i främsta ändan. Förr i tiden brukades sten i stället för järn. Denna benspets är oftast gjord af renhorn eller också af narhvaltand eller annat ben. För att sälen icke skall kunna bryta af den, är den fäst vi skaftet medels en liknande led som bentappen på harpunen.

Vidare ha de den s. k. fågelpilen (nufit). Denna har likaledes ett skaft af hvitt flytträ. I främre ändan har den en lång, smal spets, som nu är af järn, men som i äldre tider gjordes af ben; men dessutom är det