kajaken. Mera sällan begagnas skinnet af stor ringsäl (Phoca foetida).
Kajakskinnens beredning skall finnas omtalad längre fram i kap. 8. De sättas helst på kajaken i rått tillstånd, alltså innan de ännu äro torkade, eller också måste de sorgfälligt blötas i flera dagar, innan de kunna sättas på; det gäller nämligen att få dem så våta och töjbara som möjligt, så att de kunna sträckas riktigt eftertryckligt rundt omkring kajaken och bli strama som ett utspändt trummskinn, när de torka. Att bereda skinnen, så väl som att sträcka dem på kajaken och sy dem, är allt kvinnornas arbete; det är icke så alldeles lätt, och ve dem, om skinnet kommer att sitta dåligt eller för slappt. Då känna de det som en stor skam.
Alla eller åtminstone en hel mängd af platsens kvinnor bruka gärna vara med, när en kajak öfverspännes; detta tycka de är roligt, isynnerhet som de i våra dagar vanligen bli trakterade med kaffe af kajakens ägare som lön för sitt arbete. Trakteringen tänjer allt efter hans välstånd ut sig från för 25 öre upp till en krona eller mera.
På midten af kajakens däck är det ett hål nätt och jämnt så stort, att karlen kan få sticka ner sina ben och intaga sittande ställning; hans höfter utfylla hålet nästan helt och hållet. Det behöfs därför också litet öfning till att med någorlunda lätthet kunna krypa i och ur en kajak. Hålet är omgifvet af kajakringen, som är gjord af en böjd träskifva. Denna står en 3—31⁄2 cm. upp från kajakens däck, och däröfver spännes, som längre fram omtalas, vattenpälsen. Där man sitter, läggas öfver ribborna i kajakens botten ett eller flera stycken gammalt kajakskinn samt ytterligare ett stycke björnskinn eller annat hårigt skinn, så att sätet skall bli mjukare.
Hvarje fångare gör vanligtvis sin kajak själf, och den afpassas till mannens storlek på samma sätt som en
