FJÄRDE KAPITLET.
Till hafs i kajak.
Man hör och ser så ofta eskimåen beskyld för
feghet. Detta kommer sig säkerligen nog till en
stor del däraf, att de, som säga så, endast ha sett honom
på land eller i vackert väder på sjön, och då är han för
godmodig eller för maklig till att visa något mod, eller
också ha de icke gjort sig det besväret att sätta sig in
i hans tankegång; ofta blef han väl också uppfordrad till
något, som han hvarken hade förstånd om eller lust till.
För att bilda sig en mening om en människas värde, skall man emellertid se henne i verksamhet. Följ eskimåen till hafs, se honom där han har sin sysselsättning, och uppfattningen af honom skall snart bli en annan.
Kajakfångsten har många faror.
Far omkom på sjön, bror och vän ofta också, men ändå går eskimåen hvarje dag lugnt till sitt arbete i storm eller i stiltje. Är det alltför våldsam storm, går han kanske ogärna ut; erfarenheten har lärt honom, att i sådant väder omkomma många; men är han väl där ute, far han fram, som om det hela vore den likgiltigaste sak i världen.
Det är härlig idrott, denna kajakfångst, det är som en lekande dans med hafvet och döden. Att se mannen arbeta sig fram mot de väldiga hafsvågorna, som
