alldeles begrafva honom under sig — en stoltare syn kan icke finnas. Eller när de, öfverfallna af ovädret där ute, måste söka land, — som svarta stormfåglar komma de susande undan vädret och sjöarna, hvilka som rullande bärg vältra sig efter dem, kajakårorna hvirfla genom vatten och luft, kroppen litet framåtlutad, hufvudet ofta vändt halft bakut för att speja efter vågen, allt är lif och mod — och rundt omkring hafvet som ett enda rykande gap. Och så, kanhända midt i vildaste leken, dyker en säl upp förut. Snabbare än tanken är harpunen fattad och far säkert genom hafsskummet, sälen drar i väg med blåsan, men snart är han upphunnen och dödad, det bär vidare med den på släp — och allt med samma öfverlägsna färdighet och samma lugna ansikte, icke anande, att där öfvas hjältedåd.
Här är han stor, och vi? Ja, i dessa omgifningar bli vi mycket små.
Låt oss följa eskimåen en dag på fångst.
Redan flera timmar före dagningen stiger han upp och får på sig kläderna. Sedan tar han sig gärna en tur upp på utkiksbärget öfver stället, där han bor, och står där en stund för att se utåt sjön, om det blir gynsamt väder. Kommen på det klara därmed går han åter ner och tar fram kajakpälsen. Hans frukost utgjordes i de gamla goda tiderna af en dryck vatten, nu, då den europeiska vekligheten äfven har trängt upp till honom, är det vanligen ett par koppar starkt kaffe. Kajakmannen äter icke om morgonen, han påstår, att det gör honom ovig i kajaken och att han står bättre ut därförutan; icke heller tar han med sig några lifsmedel, endast tobak att tugga.
När allt är färdigt, kajaken buren till stranden och fångstredskapen lagda till rätta, kryper han ner i hålet, gör väl fast helpälsen öfver ringen och sticker ut
