genom lungan och hjärtat, sälen sjunker samman — kampen är förbi. Han ror bort till sidan af den, och då den ännu rör sig litet, ger han ett sista stick med den långskaftade kajakknifven. Sedan griper han sig lugnt an med att draga ut sina länsare och lägga dem på kajaken, tar fram bogserrem och bogserblåsa från kajaken och fäster den vid sälen, sedan blåsan fyllts med luft, harpunspetsen skäres ut och göres åter fast på harpunskaftet, harpunremmen vindas upp på kajakstolen, blåsan lägges på sin plats bakom honom. Därefter snöras sälens främre extremiteter samman med den därtill afsedda remmen, för att de icke skola göra motstånd i vattnet under bogseringen, och så fästes sälen vid sidan af kajaken med bogserremmen, hufvudet vändes framåt och fästes vid det första remparet på kajakdäcket, och buken fästes bak vid blåsan, så att hela sälen kommer att ligga längs sidan och bli lätt att släpa fram. Nu är Boas färdig till att se sig om efter ny fångst. Han har tur med sig, ty han har icke rott särdeles länge, förr än han får sikte på en klappmyts. I ett nu har han befriat sig från sitt fångna byte, som af bogserblåsan hålles flytande på vattenytan, medan han åter flyger i väg ut på jakt. Efter en stunds jagande och spänd väntan får han också denna, tar den på släp och vänder tillbaka till sitt första byte. De två stora klappmytsarna fästas en på hvardera sidan af kajaken, och han drar åter vidare för att om möjligt få ännu fler; han har emellertid nu god last och kommer icke fort fram, men det är intet hinder för, att han kan fånga fler. Så snart någon kommer i farvattnet, kastas fångsten lös, och får han mer, bindas de efter de första, som äro fastgjorda vid kajakens sida. På detta sätt kan en kajakman bogsera ända till fyra klappmytsar ja, i nödfall väl ännu mer.
Emellertid har det icke gått Tobias, en annan af
