kraftfull rörelse och som utslungad från en stålfjäder far den susande från kastträet, hvirflande harpunremmen efter sig. Sälen gör ett våldsamt kast, men i det samma den skjuter rygg för att försvinna, ränner harpunen in i sidan och sjunker ner till fram på skaftet. Några förfärliga slag med bakkroppen piska vattnet till skum, och den är borta, dragande harpunremmen efter sig mot djupet. Emellertid har Boas tagit kastträet mellan tänderna och snabbare än tanken kastat fångblåsan från kajaken bakom sig; den dansar fram öfver vattenytan, då och då hotande med att dragas under, hvilket den också snart gör. Det dröjer dock icke länge, förr än den åter visar sig; och efter den bär det nu af med kajakmannen så fort som åran kan föra honom fram; på vägen rycker han till sig harpunskaftet, som har flutit upp från sälen. Länsaren är lagd färdig till kast. I nästa ögonblick kommer klappmytsen upp; rasande öfver att icke kunna undkomma vänder den sig mot sin förföljare och kastar sig först öfver blåsan, som den rifver i trasor, och så går den direkt lös på kajaken. Åter är Boas i håll, klappmytsen kröker rygg och skjuter med uppspärradt gap framåt mot honom, så att vattnet forsar om den. Ett felkast kan nu gälla lifvet; men han lyfter lugnt länsaren och jagar den med ett kraftigt kast in genom munnen och ut genom nacken. Det rycker till i sälen, hufvudet sjunker, men i samma ögonblick reser den sig åter lodrätt i vattnet, blodströmmen fradgar ut ur munnen, den gapar vildt och utstöter ett kväfdt vrålande, medan blåsan öfver näsan pustas upp till en förvånande storlek och den får ett ohyggligt, rasande utseende. Den skakar på hufvudet, så att länsareskaftet darrar och slänger hit och dit, men den lyckas icke bräcka det eller kasta det ifrån sig. I nästa ögonblick ränner Boas' andra länsare in bakom den ena framfoten och
