Sida:Eskimålif.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50
FJÄRDE KAPITLET.

så att endast några hufvud, armar och årstumpar synas öfver skumkammarna.

Där kommer en våldsam sjö, de kunna se det lysa svart och hvitt af den på långt afstånd. Den tornar upp sig, himlen försvinner nästan, i ett ögonblick ha de stuckit in årorna under remmen på lovarts sida, böja ner öfverkroppen mot kajaken, och sjön störtar ned öfver ryggarna på dem. En sekund är nästan allt försvunnet — de, som äro i lä, vänta i spänning, snart är turen hos dem — men sjön rullar bort, och åter komma kajakerna fram liksom förut. Men en sådan sjö kommer icke ensam, den nästa blir värre. De hålla åran platt ner mot kajaken och ut på lovarts sida, böja öfverkroppen framåt, och i det ögonblick vågen med dånande brak störtar ner öfver dem, välta de sig själfva öfver i gapet på den, det försvagar något dess makt. Ett ögonblick äro de åter borta — sjön rullar öfver, fram dyker den ena kajaken på rätt köl — strax därefter kommer den andra fram med bottnen i vädret — det är Pedersuak, som har kantrat. Kamraten ilar fram till honom, men i det samma bryter den tredje sjön öfver dem, och han måste akta sig själf. Det var för sent — den rullar öfver — och två kajaker ligga och drifva med bottnen i vädret. Den sista lyckas åter resa sig utan missöde, och hans första tanke är kamraten, som han åter ilar till hjälp. Han lägger kajaken bredvid den andra, lägger åran tvärs öfver bägge, böjer sig sedan ner, får under vattnet fatt i den andres arm och får med ett ryck upp honom på sidan; nu kan också denne få tag i åran, och i samma nu sitter han med ett kraftigt tag på rätt köl igen. Helpälsen har lossnat litet från ringen på den ena sidan, och litet vatten har trängt in i kajaken; men lyckligtvis är det icke mer än att han godt kan reda sig fortfarande. Emellertid ha de andra kajakerna kommit till, de få nu