också fatt i den tappade åran, och man kan åter draga vidare.
Det blir svårare och svårare för dem, som bogsera, de komma mycket efter, och de stora sälarna ligga och drifva och dunka obehagligt mot kajaksidan. De tänka på att uppge sitt byte, men den svåra sjön rullar öfver, och de vilja ännu försöka det en stund. De stoltaste ögonblick i en fångares lif äro de, då han kommer hem bogserande sin fångst och ser sin hustrus, sina döttrars och tjänstekvinnornas glädjestrålande ansikten lysa emot sig från stranden, han ser det redan i tankarna långt ute på sjön och gläder sig som ett barn däråt; intet under därför, att det han mest ogärna af allt vill är att afstå från ett fångadt byte.
Efter att ha fått många svåra brottsjöar öfver sig, komma de ändtligen närmare under land, här få de litet lä af en ögrupp, som ligger långt ut i söder från dem, sjön blir något mindre våldsam, och allt efter som de komma längre in, blir det bättre, och det går raskare framåt.
Emellertid äro kvinnorna hemma i den största ångest; då stormen kom, sprungo de upp på utsiktsbärget öfver kolonien eller ut på uddarna, och här stodo de i klungor och spejade ängsligt ut öfver det upprörda hafvet efter söner, män, fäder och bröder. Här kan man se spejande och frysande grupper, tills de med sina af ångesten skärpta blickar upptäcka de kommande som svarta punkter ute vid horisonten, och hela byn genljuder af ett enda glädjetjut: »De komma! De komma!» Snart börjar man räkna, huru många de äro; det fattas två! — nej, där är den ena — nej, allesammans äro med! Allesammans äro med!!
Snart börja de kunna känna igen en och annan, dels på sättet att ro, dels på kajaken, fastän de ännu synas
