motståndaren. Och ändå händer detta icke så sällan, att en sådan kantrad kajakman för med sig klappmytsen hem som byte.
En ännu värre motståndare är hvalrossen. Helst äro de därför flera i sällskap, då de ge sig ut på fångst efter denne, så att den ene skall kunna komma den andre till hjälp, om det händer något. Men ofta nog angriper den ensamme fångaren detta vidunder.
Hvalrossen är som bekant ett stort djur på ända till sexton fots längd och med seg hud, ett tjockt späcklager, en förfärligt hård skalle och en väldig kropp. Det fordras således en säker och kraftig arm för att fälla den. Så snart en hvalross blir angripen, har den den fula vanan att gå rakt på sin motståndare och kan med sina ohyggliga huggtänder tyga till honom alldeles förfärligt. Är det flera hvalrossar i sällskap, kunna de omringa honom och angripa alla på en gång.
Till och med de norska fångstmännen, som gå på hvalrossjakt i stora, starka båtar och som äro många i samma båt och beväpnade med bössor, lansar och yxor, ha stor respekt för dem.
Huru mycket öfverlägsnare är det icke att angripa dem i eskimåens lätta, tunna skinnbåtar, med deras lätta, sinnrika kastvapen, och ensam till!
Men för eskimåen är detta någonting ytterst vanligt. Han utkämpar sin kamp med sin farlige motståndare; lugn, med länsaren färdig till kast inväntar han dess angrepp, och kallblodigt beräknande sina fördelar, jagar han i rätta ögonblicket länsaren i lifvet på den.
Vid hvalrossfångsten gäller det mer än någonsin att behålla sin kallblodighet; ty de mest oförutsedda svårigheter kunna yppa sig, och icke så sällan händer det olyckor. Vid Kangamiut blef för några år sedan en kajak angripen underifrån, och en lång hvalrosstand trängde
