plötsligt genom kajakbottnen och låret på mannen och stack upp genom däcket; de andra kajakerna ilade emellertid strax till hjälp, och mannen räddade sig och blef hjälpt i land af de andra.
Förutom dessa djur angriper eskimåen också från sin lilla kajak hvalarna. Af dessa är det isynnerhet en, som kan vara farligare än någon annan, det är späckhuggaren eller, som han kallar den, ardluken. Med sin styrka, sin snabbhet och sina ohyggliga tänder kan denne, när han någon gång angriper, i ett ögonblick göra af med en kajak, och för den är till och med eskimåen rädd; men det hindrar honom dock ej från att angripa honom, när tillfälle erbjuder sig.
Äfven de stora hvalarna idkade de förr i tiden fångst på. Detta skedde dock icke från kajaken, utan från de stora kvinnobåtarna, hvari det då var många människor, män och kvinnor. Till denna fångst »utrusta, de sig», säger Hans Egede, »i sin största stass liksom till bröllop, eljest skall hvalen sky för dem; ty han fördrager icke orenlighet.» Hvalen harpunerades från förstäfven af båten, men det hände ibland, att den då genom ett slag med stjärten kunde krossa båten eller få den att kantra. Ofta voro männen så dristiga, att de, när hvalen började utmattas, sprungo upp på dess rygg för att sticka ihjäl den. Denna hvalfångst förekommer nu sällan.
Det är icke bara vid fångst af de större djuren, som eskimåen kan utsättas för fara, också vid vanligt fiske, t. ex. af heljeflundra kan det hända olyckor. Har man icke sett till, att snöret ligger ordentligt, och det på något ställe råkar i olag, då dessa starka fiskar plötsligt under upphalningen skjuta mot bottnen, är den ranka kajaken ganska lätt kantrad. Många ha nog funnit sin död på det sättet.
Men vi skola icke uppehålla oss för länge vid
