nämnas, att den ena af de två kvinnobåtar, som vi mötte på ostkusten vid Cap Bille år 1888 och som var på resa söderut, hann först två år därefter, 1890, fram till Pamiadluk, väster om Cap Farewell, och detta är endast en sträcka på 40 mil, som jag antar att vi skulle ha tillryggalagt på en vecka eller två med våra båtar. Men så snart eskimåerna komma till ett ställe, där det är mycket säl, lägga de i land, slå läger, idka fångst och lefva högt. Närmar sig hösten eller vintern, välja de sig en bra plats och bygga sig ett vinterhus för att åter fortsätta sin resa till våren eller sommaren, när isen ånyo tillåter dem att draga vidare. Den omtalade kvinnobåten hade på detta sätt tillbragt tre år på resan från sitt hem vid Umivik och skulle väl behöfva en icke mycket kortare tid för att komma tillbaka. Den andra kvinnobåten, som gick söderut från Cap Bille, kom så långt som till Nanusek, där den öfvervintrade; men så dog familjefadern, och de vände om och grepo sig an med den långa hemresan, alltså så till vida med oförrättadt ärende som att de icke besökte handelsplatsen, som var deras mål och som icke låg mer än 15 mil borta.
Resorna längs västkusten försiggingo naturligtvis mycket lättare och hastigare, då drifisen där ej kom hindrande i vägen.
Genom detta kringflackande undgingo de att bli för mycket afsöndrade på de särskilda boningsplatserna, de sammanträffade och idkade umgänge med andra människor, och där var hela sommaren igenom lif och samfärdsel, som de på många sätt hade fördel af; sinnena upplifvades, intresset för fångsten sporrades, och fångstskickligheten utvecklades på olika sätt, förutom att det täta ombytet af fångstplats gaf betydligt större tillgång på vildt.
Detta sommarlif i det jämförelsevis snygga, luftiga tältet är, förutom att vara ytterst angenämt, också, som
