man lätt kan förstå, betydligt sundare än vistelsen i de kvafva, stinkande jordhyddorna. Intet under därför, att grönländarnes fagraste drömmar om lycka voro förknippade med kvinnobåten och tältet.
Tyvärr äro vi européer här åter orsak till en sorglig förändring. Den fromme Hans Egede klagade visserligen bittert öfver, huru svårt det var att få grönländarne till att afstå från sitt ständiga kringflackande och till att slå sig ner och bygga och bo på samma ställe, så att han i lugn och ro kunde predika kristendom för dem; ja, han föreslog till och med, att man med tukt och myndighet skulle tillhålla dem att föra ett mera stadigt lefnadssätt. Men hade denne fromme man, som endast tänkte på Guds rikes nödtorft, lefvat nu, skulle han så till vida kunnat vara lycklig; vår tids kristna grönländare resa snart icke mera. Under den stora utarmning, som vi nu ha bragt öfver dem, blir det för hvarje dag färre och färre fångare, som se sig i stånd till att skaffa tillräckligt skinn till kvinnobåtar och tält, och bägge delarna äro ju nödvändiga för att flytta. I stället bli de nu mer och mer nödgade att tillbringa hela året i de trånga, instängda vinterhusen, där hälsan lider och där det naturligtvis är en ypperlig jordmån för bakterier och alla slags smittosamma sjukdomar, förutom att sälfångarne icke kunna byta om fångstplats, utan måste hålla till på samma ställen år ut och år in. Härigenom minskas naturligtvis bytet i hög grad, kosten blir följaktligen sämre, och af de oumbärliga sälskinnen blir det färre och färre. Har hela det grönländska samhället väl kommit ner på denna nivå, detta fastboende tillstånd, som väl för Egede framstod som idealet, då har det i sanning svårt för att lyfta sig igen, och det står knappast mer att rädda. Men nedgången i den riktningen är de sista åren rent af oroande.
