Sida:Eskimålif.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72
SJÄTTE KAPITLET.

äldre fångare ofta lida af och som gör dem ostadiga i kajaken, påstå de nämligen skall till en del bero på kaffet. Denna erfarenhet stämmer märkvärdigt väl med nyare fysiologiska försök, som ha påvisat, att dettas farligaste gifter, kafeinet m. m., just angripa de delar af nervsystemet, hvaraf jämvikten är beroende.

Näst kaffe äro de förtjusta i tobak och bröd. Tobaken rökes och tuggas mest på västkusten; att snusa är däremot ostgrönländarnes svaghet samt kvinnornas på västkusten, och man kan ofta bli obehagligt öfverraskad af den upptäckten, att en ung, tilltalande skönhet tar sig en försvarlig pris, så att både öfverläpp och näsborrar fyllas med detta ämne. De rifva själfva på flata stenar sitt snus af torr rulltobak, som skäres smått och torkas öfver lampan; för att göra den drygare brukas stundom att blanda den med krossad sten; större eller mindre horn användas att förvara den i. På ostkusten spelar snuset formligen en roll äfven vid vissa ceremonier. Eskimåen har intet ord för god dag eller välkommen, men i stället räcker man den gärna sedde främlingen sitt snushorn till begagnande, och denne svarar härpå genom att i stället räcka fram sitt. När man skiljes, upprepas samma ceremoni.

Sin tuggtobak tillreda västgrönländarne på ett för oss något öfverraskande sätt. Höga, danska porslinspipor halfstoppas med röktobak, som därefter genomblötes, i det vatten hälles öfver, och så fylles pipan helt och hållet med torr tobak; därpå rökes den, tills elden når vätan och släckes. Askan slås då ur, hvarpå så mycket olja som möjligt skrapas samman från oljehus, piprör, de gamla skofvorna i piphufvudet o. s. v. och slås sedan öfver de redan på grund af rökningen väl insåsade resterna i bottnen af piphufvudet, och dessa äro därmed färdiga