till att tuggas. Denna starka konfekt sättes särskildt värde på som reskost i kajaken.
Att sälja bränvin till grönländarne har regeringen lyckligtvis förbjudit. Européerna i landet ha däremot rättighet att få sig bränvin förskrifvet hemifrån och ha lof att traktera grönländarne därmed. Det är isynnerhet vanligt, att de få det, när de äro besättning på européernas båtar under resor om sommaren samt efter hvarje handel de ha afslutat med dem. Vidare är det så visligt inrättadt, att kifakerna eller de, som äro anstälda i den danska handelns tjänst, få sin sup hvarje morgon, medan sälfångarne, som skulle vara duktigare och stå öfver kifakerna, ej kunna få något annat än genom att bli européernas tjänare eller också genom att sälja något till dem.
De äro nu passioneradt förtjusta i bränvin, så väl män som kvinnor, icke för att det smakar godt, anförtrodde de mig ofta, utan därför att det var så härligt att vara full, och fulla voro de också hvarje gång tillfälle yppade sig; men det var ju lyckligtvis icke så ofta. Att målet för denna njutning verkligen var ruset synes också framgå däraf, att kifakerna icke satte synnerligt värde på morgonsupen, emedan den icke var nog till att bli full af. Därför hände det, att flera kommo öfverens om att spara ihop sina supar, så att en af dem drack för alla de andra en morgon, och följande morgon kom en annans tur. Därigenom kunde de med bestämda mellantider skaffa sig ett ordentligt rus. Då höga vederbörande kommo under fund därmed, måste emellertid detta tilltag upphöra.
I motsats till hvad förhållandet väl allmänt lär vara här hemma, tyckte de grönländska fruarna vanligen, att deras män voro så trefliga, då de voro fulla, och de hade hjärtans roligt vid åsynen af dem. Sanningsenligt måste jag dock upplysa, att de, så väl herrar som damer där
