jag har wisat statskonstens rättighet och högsta pligt att sätta sig emot denna wilja. De skäl jag anfört, äro få, men tillräckliga, och wore det fördenskull öfwerflödigt, att andraga flera, hwilket jag dock utan möda skulle kunna. Jag kommer nu till en lika enkel undersökning af min andra fråga: Hwad will man med Eder?
Wid beswarandet af denna fråga måste och will jag tala till Eder mindre i egenskap af werldsborgare, än af Swensk man och undersåte, ty jag talar för min wördade Konungs och mitt älskade Fosterlands sak, jag talar, på det I ej längre skolen misskänna min wördade Konungs och mitt älskade Fosterlands afsigter med Eder. Hören mig, misstänksamme Norrmän! Jag har anspråk på Eder uppmärksamhet, ty mitt ord har hittills warit godt, och jag skall sluta som jag börjat.
