nödwändiga striden till mötes under denna Hjeltes befäl. Bort med förwillelsen, som skall störta Eder i elände! Hwad är det för en skymfande belägenhet, I mogne, förståndige Norrmän, att I skolen stå fjettrade under drömmares förwirrade styrelse, hwilka wanwörda sin egen Konungs bud, hwilkas blinda ledning är lika dåraktig som laglös? Ty de weta icke sjelfwe hwad de wilja; wanmäktige, resa de sig trotsigt, och I skolen få förnimma, att om slaget gäller, blifwa de de förste att lemna Eder. O blygd! att I skolen så stå! O förbländning! att I tron Eder wara frie, då I stån under ett sådant planlöst, onyttigt twång! Jag skulle ej tro Eder wara desamma Norrmän, hwarom jag hört så mycket godt och stort, när jag ser detta Edert tillstånd; jag skulle tro Edert mogna wett wara förslappadt, Eder allwarliga betänksamhet förswunnen, Edert
