urgamla kyrkan. Detta kunde han förstå, enär han, som pojke, där träffat en fastnitad ring, en sådan vid hvilken man fäster fartyg; så att nog kan man antaga, att våra allra äldsta förfäder voro vikingar, alltid. Detta lilla behändiga sätt att antyda ett stamträd har ett vist sammanhang med denna boks hela mening, i det det visar svenska bondens känsla af att hans rötter ligga djupare än att ens den sista amerikanska patentplogen kunnat rycka upp dem. Som han så småspråkade öppnades dörren på glänt, men slogs genast igen. Jag hade dock hört att något kastats in i rummet, och hade sett en skymt af en Andra gardets uniform.
På golfvet låg ett litet paket på hvilket stod skrifvet Carl, och det innehöll en karamell, en ståtlig en, en konglig en, en med fransar på och med en i spiral påklistrad vers; och som det var en begrafningskaramell var versen mycket trösterik.
Se‘n dess står Korporal Ärtmans namn med guldbokstäfver att läsa, flammande på mitt minnes renaste blad.
* * *
Och nu sitter jag själf och delar ut julklappar i eget bo, det hvarom jag nu skall tala.
Först något om huru det blef mitt.
För några år sedan togo min svärfar och jag oss litet ledigt och reste omkring här i Dalarna, den vanliga turiststråten kring Siljan, men gjorde så en afstickare till svärfars födelseort, Sundborn, där han hade ett par gamla systrar, boende i en honom tillhörig stuga.
Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på ett slaggvarp. Den hette också Hyttnäs — Lilla, till skillnad från grannens Stora dito. — Den jordsmula de hade sin potatis på var ditkörd annorstädes ifrån, och den nypa dikeslera, som var lagd här och där, tjänade några syrenbuskar att breda Persiens doft och prakt öfver det hela. Men den där stugan låg alldeles intill en krökning af Sundbornsån, just där denna vidgar ut sig en smula; en liten backe bar rakt ut i vattnet, där en åldrig ökstock låg för att antyda, att här var hamn; nio björkar hade alldeles själfmant slagit sig ner i slaggen, och de sågo då sannerligen ej ut att ha det drygt. Och gummorna gick det ingen nöd på heller. De voro ett par ordningsmönster, och hade nätt upp hvad de nödtorftligen behöfde. Allt inomhus var rent och fint, möblerna voro af enklaste slag, men gammaldags och hållbara, arf efter föräldrarna, hvilka bott på en egendom i närheten.
Här erfor jag denna outsägligt ljufva känsla af afskildhet från världens buller och larm, som jag endast en gång förr känt (och det var i en fransk bondby). När därför min svärfar föreslog mig att han för min räkning skulle köpa en halfstor egendom i samma by, så svarade jag bestämdt nej, och motiverade afslaget med, att endast något liknande denna lilla idyll skulle passa en konstnär.
Ett par år därefter dog den ena systern, den andra ville ej längre bo kvar i ensamheten, och då påminde sig svärfar hvad jag en gång sagt, och gaf mig stugan med allt hvad däri var.
Och därför skall han ha tack! Det grämer mig djupt att den af mig så varmt afhållne hedersmannen gick bort innan han fick se hvilken välsignelse det var med den gåfvan. Ty den har mycket bidragit till vår lycka. Där har det timrats och rustats hvarje sommar, efter råd och lägenhet. Mitt arbete gick så lätt, jag höll på att säga i takt med bondtimmermännens yxor och hammare. Hvarje plankbit, hvarje spik och hvarje veckopenning kostade mig dock en bekymrens suck, men jag tänkte: kommer dag, kommer råd. Stugan måste jag ha såsom jag ville ha den, annars skulle jag vantrifvas i den, och det skulle mitt arbete lida på. Det hade jag klart för mig.
Det är resultatet af detta pysslande med stugan, jag nu i bild vill visa för er andra, af hvilka somliga ha större stugor än jag har, och somliga endast luftslott. Det är icke med den fåfänga afsikten att visa bara huru jag har det, utan det är därför, att jag inbillar mig härvidlag ha gått så förståndigt tillväga, så jag tror det rentaf kan tjäna till — uff, ska jag våga sta att säga ut det — till föredöme — nu är det sagdt! — för många hvilka känna behof af att på ett trefligt sätt ordna sitt hem.
