Här är det en stuga, som ej var värd många riksdaler, och möblerna ännu mindre. Restaureringen (jo, det låter!) åstadkoms tack vare rentaf lifsfarliga hugg ur årliga inkomster, hvilka voro ibland si, ibland så.
Nu står stugan färdig — tror jag — men, kära du, innan du ser dig om där, hör först en liten predikan om konsten i hemmet. Andra har gjort det bättre än jag, men det kan icke tjatas nog om den saken.
* * *
“Arbetsam och full af hopp
finn din möda liten.
Solen går så vänlig opp
när hon lyser fliten.
Äkta framsteg, ökad ro
mera fröjd af lifet,
och ett eget trefligt bo
uti perspektivet.“
Så lät en strof som fäste sig i minnet en gång då jag, en liten pojkrackare, kom att se den i en visbok, som låg bredvid fars rakknifvar med hvilka jag skulle formera min blyertspenna.
Slår det där in på mig, eftersom jag har eget bo? Asch, jag fick det ju, som du hört, till skänks, och inte behöfver man vara arbetsam för det, inte; men till att den här stugan blef så bussig som hon är, se det är tack vare den lilla grad af ofvanstående dygder jag besitter.
Så här såg kåken ut i hela sin landtliga enfald.
»Å, bevars väl,» säger du, »den duger väl på det viset också.»
Nej, uppriktigt sagdt, inte för mig och min hustru.
Vår tid är en svår tid för en konstnärligt anlagd människa att lefva i. Endera tillämpningen af det praktiska sinnets tråkiga motto: rätt och slätt, eller också lyxmänniskans smaklösa industrigrannlåt.
Fabriken, kasernen, sjukhuset, skolan och herrgården äro lika odrägligt jämnlinierade både ut- och invändigt.
Bonden försöker få det lika ledsamt, han med, fast, tack vare rödfärgen, hans stuga dock blir hvad stadsbon med en längtans suck kallar landtlig. Så rätlinieringens motsats: ståndspersonens fånigt upphängda draperier öfver dörrar, i hörn och bakom taflor, dess etagerer och ställ med billig bazarsmörja på, samt konstgjorda blommor med band, damm och mikrober. Tockna lampor och sickna skärmar! Och plysch och kretong! I detta granna skräp och lysande elände sitta nu herre och fru mysande detta säkra löje, som säger, att de till det yttersta tillfredsställt de kraf moderniteten kräfver af samhällets toppar.
En ann’ så god som en ann’, tänker den svenske bonden.
Från snickerifabriken har han en inventionssoffa af furu, betsad till mahogny, en byrå med rysliga nickelbeslag, en valnötskommod, en gungstol (svart och guld) och midt på golfvet ett rundt och rankigt utdragsspektakel till bord på hvilket ligger en smutsblomfärgad duk (»tryckta mönster») samt på denna en mycket billigare, men lika faslig fotogenlampa, som hos det nyssnämnda herrskapet. Tjugufemörestapeterna äro däremot naturligtvis mindre vederstyggliga än de som kosta flera kronor rullen.
Så är det, men hur var det.
Våra bönder och deras kvinnor, hvilka förr i tiden sutto om vintern och slöjdade och spunno i stugan, lämnade ej något ur sina händer utan att sätta en konstnärlig och personlig prägel på detsamma.
Den broderade duken låg och doftade rent på det skurade, bastanta, snidade bordet, de snyggt bäddade, väggfasta sängarna med de vackra hemväfda förhängena, de starka stolarna och bänkarna med utskurna stjärnor i ryggarna, bohag och redskap från förfädernas tider, utmärkta med årtal, liksom uppmanande släkten att vara lika solid som de.
