ej den björken där, vore hela stället alldeles utan värde för mig. Den ger en sådan härlig skugga, och just där är det litet, litet, lagom dragigt, så att hvarken mygg eller mott trifvas där.
Fasonerna blifva där ännu friare, och de små barfotalassarna lapa i sig filbunke så att det står härliga till. Och som de där språka och agera! Karin, när hon riktigt skall göra klart både för sig och andra huru lifvadt det är med barnen, brukar säga: »Det är mycket roligare än på teatern!»
När jag i dag husfaderligt satt och talade uppbyggeligt för dessa snorhyflarna, och, i anledning af att en af tennkannorna bar Carl Johans bild på locket, utvecklade min åsikt om hvilken underbar lefnadsbana denne mans var, och — såsom summan på kardemumman — sade, »att det var då tydligt, att då denne gardist från Pau skulle blifva konung öfver två urgamla riken, så var det Guds finger, och måste stått förutbestämdt i det blad af ödets bok, som slås upp vid Lit. S och N.», sade Lisbeth med en oefterhärmelig axelryckning: »Kung? Asch, man gifter sej med en prinsessa, och så är det färdigt!»
Visst är det fånigt, men man måste ju le. Och sådana äro de jämnt. I deras skola skulle barnen göra reda för hvad »snyltgäst» betydde — det var då också något att lära barn! — men därom kunde ingen i klassen gifva besked, utom Pontus som stack upp ett finger i vädret (det nötet?) och yttrade följande trefliga: »Jo, det är en så’n som kommer och hälsar på om somrarna…» När detta berättades mig, skrattade jag minsann inte. En gång yttrade Lisbeth: »Jag hade namnsdag i går och Pontus i dag, så att vi ä’ nästan tvillingar.»
Men — för att återkomma till min lilla stuga — kunna vi låtsas att det skvalregnar ute, och att vi måste dricka kaffet i »förmaket».
Här är ett utmärkt tillfälle för mig att tala om, att vid den tiden dessa teckningar gjordes, hela byggnaden bestod af endast fyra rum och kök, jämte den tillbyggda ateliern. Den nyssnämnda gafvelrummet (lilla ateliern) har tillkommit senare. Mången tror, då de se bilderna, att det är lika många rum, men vid en närmare granskning torde man lätt se att de mestadels framställa olika väggar till samma rum.
Från förmaket finns tre bilder.
Urbladet till hela serien är den, där Pontus sitter i skamvrå mellan den gamla kakelugnen och dörren.
Han hade varit fräck vid middagsbordet, och det blef pil in i förmaket, där han fick sitta och tänka efter hur i alla afseenden oförmånligt det är att uppföra sig illa.
Välsignad vare den stund då jag måste dit in för att hämta min piptobak! Jag tyckte den sura pojken gjorde sig så bra mot den enkla bakgrunden, att jag beslöt göra allvar af den länge närda afsikten att rita minnesbilder från mitt lilla hem. Jag tänkte det skulle blifva ett slags familjedokument, deponeradt hos de kommande caputarna. (Nå, uppriktigt sagdt, var det egentligen Karins idé, och med uträkning att få mig till något en sommar, då det regnade sex veckor, utan uppehåll, och jag gick omkring och var odräglig).
Återvändom. På kakelugnen, bland tuppar och blomster, ser man på flera ställen årtalet 1754.
Den hörde ej till stugan, utan fick jag den långt härifrån, i ett uthusbygge, där den var hopsmetad i en hög, med ett brashål, tydligen menad att tjäna såsom en endast tillfällig eldstad, men som sedan fått stå kvar och göra lång och trogen tjänst. Det bevisade den tumtjocka smutsen och sotet, som jag under allmänt spott och hån höll på med en hel vecka för att få bort.
Från allra första början hade det naturligtvis varit en stor ståtlig herrgårdsugn, och detta är det som är kvar af den. Den hade icke ens blifvit så pass, om jag ej på vinden, där den stod, hade letat reda på några lösa kakel. Jag bytte mig till den mot två nya kakelugnar, hvilken frikostighet gjorde ägaren misstänksam och ångerfull. De tro nu i denna stund, att den är värd sin vikt i guld.
Du kanske är nyfiken på den engelska strof som står på dörren? Ack, det är en dum travestering från en af Kate Greenaways barnböcker. Egentligen lyder den så:
There was an old Woman
Lived in a hill
And if she is not gone
She lives there still
eller något sådant.