Nej, skall du få ett riktigt begrepp om rummets egentliga betydelse och ändamål så tjänar dig hvarken denna eller den bild där Suzanne vattnar blomkrukorna, utan det är den människotomma, där Kapo ligger sofvande på golfvet, som bör göra detta tydligt för dig.
Detta rum är Lättjans Tempel.
Där i soffan har nyss en af lojhet ledbruten man nyss sträckt och vältrat både kropp och själ, och denne man skäms nu att så här bikta sig för en — låtom oss antaga — stor publik.
Det är sannerligen mig en stor tröst, när samvetsaggen blifva allt för svåra, att min hund är ännu latare än hans herre.
Jämte lättjan och troheten har han en tredje egenskap gemensam med mig och det är den att tycka om höns. Han kan omöjligt se en pulla, utan att sätta efter henne, och trots mina energiska kommandorop, där all min viljekraft och vrede hotfullt äro samlade, är hönan i ett nafs, som om hon aldrig hade varit.
Jag försöker hvarje gång det gamla vanliga, och lägger icke fingrarna emellan. Men det hjälper ej. Så sade mig en så’n där vis människa, som man möter någon gång på sin lefnadsstig, att ingenting är lättare att bota än det.
»Bind den ihjälbitna hönan kring hundens hals, och får den sitta där tills den luktar illa, så tror jag hunden tappat smaken för höns.»
Knappt var rådet gifvet och mottaget förrän jag fick höra den vilda jakten i kapten Linderdahls hönsgård. Det var en ovanligt stor, spräcklig och fet höna han fått fatt i. Jag följde den vises föreskrift, och ledde hundkräket så utstyrdt i en kedja genom hela byn. Så gaf jag honom ett nyp då och då, för att han skulle få det klart för sig hvad meningen var.
Något så jämmerligt har världen aldrig skådat. Hela befolkningen bevittnade den skymfliga färden. Med hönan slängande mellan frambenen och svansen mellan bakbenen, tungan hängande och dräglande, samt med skum blick släpades han fram. Pojkpacket jublade. Mitt hjärta sved. Ändtligen hemma, bands han vid sin koja. När jag om en stund kom ut för att grymt i ensamheten njuta af hans skam… var hönan uppäten, och Kapo viftade mig tacksamt med svansen, att hönan smakat honom riktigt bra.
Du rara Kapo! Familjens bortskämda älskling!
Efter Suzanne nu är i förmaket bland sina kära blommor passar jag på att svara på en fråga, man ofta gör mig, den nämligen »huruvida barnen har anlag». Inga alls! De äro gudilofvadt som folket är mest. Dock trodde man i början att Suzanne skulle bli något. Detta efter åskådandet af denna här åtföljande och liknande bilder.
