Se’n har jag sett att alla de andra barnen rita gubbar, och alltid är det pappa och mamma.
När jag var liten ritade jag endast officerare och päron.
Det var väl det bästa jag visste.
Och med denna gnista talent har jag drifvit det så vidt, att jag målar riktiga taflor som mina vänner köpa.
Var god och stig in i ateliern! När jag ber folk stiga dit in, är det mer af pur artighet, och med en hemlig önskan att de skola ge ett svepskäl för att slippa.
Det är trefligare för båda parterna att jag ej är med, utan att folk i ensamheten därinne få kritisera i lugn och ro. De få så hjärtans gärna för mig »tycka» så mycket de vilja.
Det är omöjligt att behaga alla. Den som det försöker, behagar ingen, skref salig professor Scholander en gång till mig. Ja, vars, jag skall tycka lika bra om dig äfven om du ej kan ha nöje af min konst. Men blif bara inte ond på mig — sådant har händt — därför att jag ej kan måla alldeles i din smak. För då tycker jag du är litet dum och mycket orättvis.
Emellertid är det för ögonblicket ingen risk att titta in. Där står bara en gammal studie efter Lisbeth, och så en kartong till en af målningarne i flickskolan i Göteborg. Det är gamla Anna som sitter där, utstyrd som modell till en husmoder från femtonhundratalet. Det är henne du såg genom matsalsdörren stå i köket och breda på smörgås åt en af flickebarnen. Hvilket minns jag ej; man ser ju endast skånkerna af ’na.
Anna hör inte till mina beundrare. Hon tycker jag målar af henne så gammal; och hon är bara sextionio år (som hon säger).
Det är hon som upptäckt, att huset har sitt spöke. Strängt taget är det Kapo som bör ha äran däraf, »ty djuren se hvad vi icke se», säger Anna. De långa vintermånaderna, då vi andra äro i Stockholm, vaktas och skötes huset af Anna och Kapo. En natt rusade Kapo upp darrande, skällande och gnällande, och hvad gumman då såg streta öfver golfvet — ja, det var husets spöke! Nu känner och vet hela socknen detta; och har någon sockenbo något ärende till mig under juletid, då vi alltid äro i Sundborn, så nog passar han på den korta stund dagsljuset varar.
Nog har jag hört Det, alltid, men icke har jag sett Det.
När jag berättade för barnen att det lär se ut som en ihålig gumma, klädd i bindmössa och jämt bärande någonting - uuhh — man vet inte hvad — uuuhhh — i sitt randiga förkläde, så foro alla barnen ut emot mig med en mun: »Nej, det är inte alls på det viset. Det är en svart karl med brinnande ögon!» Det är sanning att jag riktigt skämdes. Att jag icke hade reda på mitt eget spöke! För mig får det se ut som det vill; jag säger bara: »Gud välsigne det hederliga spöket som bidrar till husets poesi och distinktion!
Men vi skulle ju titta oss omkring i ateliern, vet jag. Du ser ett långt gammalt stöddigt bord; det räcker nog genom några århundraden till. På den väldiga karmstolen, som nog har ett par århundraden på nacken, den med, har jag suttit och ritat alla gubbarna till »Sehlstedts visor» och Viktor Rydbergs »Singoalla». Man har ett riktigt sällskap af den; den pratar och smågrälar hela tiden man sitter där. Sätt och fasoner som alla gamlingar bruka ha.
»Du har varit en stor skojare och slarfver du, Carl Larsson,» säger han, »jag har nog reda på ditt förflutna må du tro. Du är en bortskämd lymmel som alltid bara fått beröm då du skulle haft på tafsen och så oförskämdt du behandlar en äldre person, som jag. Det sker dig endast rättvisa när du hädanefter får ovett, just när du försökt att göra något hederligt ifrån dig. Och gnäller du det allra minsta så gäller det icke som afbetalning på din stora skuld. Och tacka till för pisket, sakramenskade…»
Usch, en så’n gammal knarrig en, det är. Ibland blir han så otreflig, att jag måste gå min väg. Då blir han så tyst och snopen. Han håller nog af mig i grund och botten. Det har jag märkt när jag i ögonblick af djupt missmod lutat mitt hufvud mot dess ena karm, ty den har känts så mjuk och öm, och jag har tydligt hört honom mumla: »Lipa på du, min gosse, men akta dig, så att ingen får se’t!»
Kanske det är ofint af mig att så här yppa den gamla länstolens och mitt förhållande till hvarann. Ånej, hvarför det!
