Sida:Ett hem 1899.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Nu återstår af själfva huset endast de, en trappa upp liggande, båda sofrummen att förevisa.

Var så god!

Det här är mitt rum. Det lär vara så hälsosamt att ha sängen midt på golfvet, men det visste jag icke om när det bestämdes så.

En granne — månne majorn — lär ha sagt att rummet ser ut som en drängstuga. Männerna, härstammande från ett gammalt krigarfolk, anse det passande att ligga på dunbolster, med spetsar på lakan och örngott, och kokett och nätt på alla sätt.

Men i min enkla säng, på min halmfessing, sofver jag godt och djupt, som en kung på sin lit de parade.

Kammarens väggar stryker jag öfver då och då med krita och limvatten, det blir så rent och skinande, som i en himmelens boning.

Men se, i det andra sofgemaket finner ni cheruberna.

Där utspelas de mest förtjusande scener, så att det är ej för ro skull Karin gjorde den förrnämnda jämförelsen med teatern.

Om detta rum sade faster Emmy, när jag hade huggit ner det fina platta taket (för att få mera luft), stängt af ett af sidofönsterna och gjort smårutor på det i fonden, samt hvitstrukit de nästan nya tapeterna, att hon skulle då ej vilja ligga i en fängelsehåla.

Nänej, säger inte’ om de’, faster lilla.

Ni ser väl att det är en söndagsmorgon. Det vill säga det blef så. Min älskade hustru hade nyss blifvit räddad till lifvet från en mycket svår och allvarlig sjukdom. Hon hade nu åter fått in barnen till sig; och som allt var lycka och glädje igen, sken både ungar, väggar och tak däraf.

Då förstå ni.

* * *

Ferieläsning.

När detta skrifves har åskan blixtrat och dundrat öfver Sundborns by. Regnet har stått som spön, och det var en välsignad sak efter den långa torkan. Nu blänker solen med mjuk och varm glans på de våta löfven, hvilka stå så vackert mot det blåa åskmolnet, som ännu mullrar bakom Vättberget.

Jag tar papper, bläckhorn och penna med mig och fortsätter detta under stora björken.

Hvad är det nu mera ni skulle vilja veta? Ni lära undra — jag säger ni, ty ungkarlen, som jag blev du med, har smitat för längese’n — ni lära undra, säger jag, hvar vi hafva de äldsta barnens logerade om nätterna. Titta, mot stugans ena gafvel ser ni ett litet tillbygge. Detta var en vedbod, men som det fanns två sådana, omändrade jag denna till två sommarrum. Det var en affär på ett par dagar. Enkel brädbeklädnad och väggfasta britsar. Suzanne bebor den mindre och de två pojkarna den större afbalkningen.

Det är inte alls så tokigt.