Om vintern? Äh, det ska vi inte tala om. Det är väl inte så noga med ungar, heller.
Förresten finns det mojänger då med. I det nya brygghuset finns det två små nätta rum med eldstäder. I det öfra — ni ser det visst skymta fram mellan de frostskimrande träden på vinterbilden där Brita åker sparkstötting — bo jungfrurna både sommar- och juletid. Det var nog endast tillfälligtvis de lågo på Härbret den gången då Emmas namnsdag firades af barnen med utklädning, kaffe på sängen och gratulationsvers, uppläst af Suzanne, klädd i min frackkostym. Det är Ulf, utklädd till kulla, som bär kaffebrickan. De öfriga lära ni nog känna igen. Det är Johan som står nere i trappan och spelar fiol, så att tårarna trilla som ärter på snälla Emma.
Här firas alla bemärkelsedagar på liknande vis. Det börjas klockan fem, allrasenast, med kruttändning och bösskott.
Pojkarna från Bjus och mjölnarens Svea bruka spela Neckens polska på gitarr och fiol, och Anna Sundin som har vackraste rösten i byn, sjunger en Sankey-sång till den.
Jag blef så där firad en Olofsdag. Jag var alldeles oförberedd, ty hvem tusan kunde misstänka att man skulle ens ha reda på detta mitt öfverloppsnamn, och hade därför icke satt mina känslor i försvarstillstånd. Ih, jag tjöt, och det knakade i mig af sinnesrörelse när ett af barnen läste upp en vers som mamma diktat, om att jag var så ädel, så öfvermänskligt upphöjd, så… ack, vi ska inte tala om det.
I och med Härbret har jag beskrifvit alla i serien förekommande rummen. Detta, Härbret, är af Karin ordnadt med afsikt att om sommaren tjäna till gästrum.
* * *
Det är, min själ, inte lätt att skrifva om väggar, fönster och tak. Så att, när jag nu går ut ett slag med dig i byn, det kännes riktigt skönt.
Vi kunde ha rott ner en bit för ån och sett på när barnen bada. »Ett bra badställe». Det heter Bullerholmen och är nu mitt. Sedan den tiden då jag om morgnarna tog pojkarna med mig direkt ur sängen, rodde öfver och kastade först pojkarna och se’n mig själf i djupet, har det blifvit hela traktens badort. Om somrarna myllrar det hela dagarna där midtöfver af nakna, vackra kroppar, mot det gröna; och de göra sig en trampolin, och det dunsar och smäller och stänker i högan sky; de krypa upp på länsarna, balansera där ett slag, trilla så pladask i, komma upp frustande, skrikande och skrattande.
Och mina båda ökor äro i lån hela dagen, lånade i tur och ordning af gossarna och flickorna.
Den 15 augusti börjar kräftfångsten. Det blir liksom nytt lif i oss då. Alla burarna, håfvarna och spöna äro i ordning, och när klockan slår tolf på natten ror jag ut, det må vara hvilket väder det vill och i djupsvarta natten sänker jag håfvarna i det ännu svartare vattnet; sofver så till klockan fem då de större barnen väckas; och så vittja vi, under det solen i morgondimman går upp som en pannkaka öfver vasstopparna. Bilden med det dukade bordet förklarar tillräckligt det öfriga, tänker jag.
* * *
