ögonblick som dörren åt Stortorget började gifva vika för de yxhugg som länge nog riktats mot den. Det var i synnerhet en smed från Skomakaregatan, vid namn Daniel Ham, som arbetade i sitt anletes svett på att hugga sönder ekdörren.
— Dippel är där inne! — skrek smeden.
— Prat — försäkrade glasmästaren Telschau, som höll på med att krossa de små fönsterrutorna. — Dippel är inte kvar i sta’n. Men jag slår vad om att det är Tranbom, den falske profeten, som predikar därinne.
Då kyparen och de två bokhandlarne lyckats smyga sig ut bakvägen och Hans var färdig att springa till stadsmajoren, hejdades han af Volgenau, som i största hast förklarade, att det vore mera passande, om två borgare, som han själf och yrkesbrodern Russwurm, uppvaktade öfversten och sökte beveka honom att i egen person infinna sig med vakten. Det hade Hans ingenting emot.
— Du Hans kan springa till fänriken i Yxsmedsgränd och be honom att också infinna sig. Det kan inte skada. Till kapten Hulling är vägen för lång. Se så, rappa dig nu.
Befälhafvaren för stadsvakten tog med värdighet emot de två bekante bokhandlarne, hörde med uppmärksamhet på deras brådskande andragande och skickade genast ut att samla hela manskapet.
