Volgenau och Russwurm aktade sig nog att återvända till slagfältet. De togo närmaste vägen till den först nämndes bostad vid Skomakaregatan, och Russwurm, som ännu icke vågade begifva sig till sin bostad vid Smedgatan, emedan det nog på en sådan dag kunde vara oroligt där i ansende till de många kaffehusen i grannskapet, antog Volgenaus inbjudning att för en stund gästa dennes hem och där smaka på en ny sändning Rostockeröl, som Volgenau erhållit.
De två bokhandlarne voro glada att så lyckligt ha undsluppit det förskräckliga slagsmålet, hvars buller förnams ännu på afstånd.
— Men hvart togo de två löjtnanterna vägen? — frågade Russwurm, som påminde sig hvad Volgenau berättat om artilleriofficerarne på Guilletmots kaffehus.
— Åh, de äro väl midt i tumultet — svarade den andre bokhandlaren — så vida de inte arm i arm återvändt till Maja Lisa. Sådant har man sett förr. Tumultet på torget gällde nog ej så mycket löjtnanternas täflan om den vackra uppasserskan, som ej mera den strid John Conrad Dippel införde i vårt samhälle och som fortsatts af bröderna Ericsson. Ingalunda skulle det förvåna mig, om magister Tollstadius, kyrkoherden på Skeppsholmen, hade sitt finger med, visst inte i själfva gatutumultet, men i hvad som anbelangar uppeggandet af Dippels anhängare.
