på Riddarhustorget strömmade till jämte några som kommo från en konventikel i Gråmunkegränd, som, efter hvad jag förut hört, skulle, ehuru af magistraten förbjuden, hållas där på eftermiddagen. Då var det färdigt. Konventikelfolket, som väl var Dippelianskt, tyckte tillfället vara gynnsamt att låta höra af sig offentligt, och de som höllo med vår egen kyrka retades att trumfa på de andra . . .
— Men — afbröt Volgenau plötsligt sitt eget anförande — hur tror bror, att Lang och Lochner ha det?
— Ja ha, det är sannt — yttrade Russwurm — kanske vi kunde få höra något om dem, i fall vi försiktigt tittade ut på torget.
Samvetet slog de två som satt sig själfva i säkerhet, under det kamraterna kanske lågo hjälplösa i tumultet uti källarsalen. De togo därför ännu en styrkedryck af Rostockerölet och begåfvo sig därpå framåt Skomakaregatan.
Buller hördes visserligen ännu från Stortorget, men det lät betydligt dämpadt, och då de två bokhandlarne hunnit fram till Skomakaregatans slut, funno de nog ännu mycket folk på torget, men det förhöll sig tämligen lugnt. Stadsvakten hade besatt hela platsen och undertryckte hvarje obefogad rörelse. Nils Hulling, »stadens regements-capitain», gick fram och tillbaka med barsk uppsyn, och när han talade till någon, vågade man icke svara med annat än höfviska