gade fram och tillbaka, än drog sig åt Kåkbrinken, än till mynningen af Köpmangatan, och att väldiga slag utdelades, följda af ännu starkare skrik ock klagorop.
— Där är Brandkula! — ropade Volgenau vid ett af Storkällarens fönster. — Jag känner ingen honom på hans höga gestalt. Så grym han ser ut! Gud nåde den som i afton råkar ut för honom. Så han dänger omkring sig!
— Nej, se den där lilla tjocka, hur han svänger påken! Jag tror, Gud hjälpe mig, att det är tukthusskrifvaren Sahlström på barnhuset. Hur har han kommit midt i det där handgemänget?
— Det är bara pöbel, tycker jag. Mest lärpojkar och dragare, en och annan gesäll kanske, bara några få borgare.
— Säg inte det! Där ser jag mäster Reimers, guldslagaren på Smedgatan, och mäster Werneck, korgmakaren, med mäster Forsberg, pumpmakaren, och stålsliparen mäster Björck. . . . Åh ja, där finnas många borgare, som kommit med i tumultet. Så går det till . . .
— Jo, jo, där är nog också de som fiska i grumligt vatten. Jag har sett några som äro Dippels anhängare och bröderna Ericssons hejdukar. Efter hvad Volgenau sagt oss, skulle det vara uppasserskan Maja Lisa, som varit den syndiga orsaken till detta tumult, men det ligger allt något bakom. Hör hur de skräna kommi-
