nister Hermonius’ namn och hota notarien Eckman. Där ha vi det!
— Nu rusa de hit! Hindra dem, mäster Standart! . . . För Guds skull hindra dem! Vi bli ihjälslagna allesammans.
Källarmästaren befallde Hans och de andra kyparne att i största hast stänga dörren åt torget.
— Fort på med bommen! — skrek mäster Standart.
Det gick fort att bomma igen, men många af tumultuanterne hade redan förut inträngt i källarsalen, där de fortsatte slagsmålet.
Gästerna kommo i hast på benen. Somliga kröpo in i vrårna och förskansade sig bakom borden. Andra sökte skydd bakom disken, hvilken dock snart angreps och vräktes öfver ände. Några gingo modigt in midt bland de stridande och sökte stilla oväsendet, men de fingo till större delen hugg af båda partierna och blefvo kanske hårdast medfarna. Bland dessa befann sig bokhandlaren Lang och bokhandelsfaktorn Lochner, hvilka icke tvekat att kasta sig in bland slagskämparne för att söka mäkla fred, men nu, illa tilltygade och blödande ur flera sår, sjönko ned vid det bord, bakom hvilket Volgenau och Russwurm öfverlade, huru de skulle kunna slippa ut och komma helskinnade hem.
Tumultet fortfor med samma styrka. Men midt under tumultet hördes en gäll stämma som
