— 9 —
pat, än att låta ryssen känna saltdoften af de ljumma vindarna från Persiska viken.
Hvart skall Ryssland sedan rikta sina blickar? Mot norr till Ishafvet? Vi svenskar, de enda, som fullbordat kringseglingen, veta bäst, att norra Ishafvet är obrukbart för regelbunden navigation och för anläggande af flottstationer. Äfven längst i väster är hafvet tidtals isbundet, och man riskerar inga krigsskepp i vinterdimmorna kring Nordkap.
Då Ishafvet icke kan tagas med i räkningen, återstår blott en tredje utfartsväg — Atlanten[1]. Skall Ryssland nöja sig med den stump af nordligaste Norge, som af norska män kallats en »afkrok»? Nej, en stormakt nöjer sig aldrig med en enda fattig hamn vid kusten, en hamn, hvilken liksom en pendel hänger i ändan af en lång järnvägslinje, framdragen genom folkfattiga obygder, hemsökta af ett bistert klimat.
Nu, efter japanska krigets lärdomar, och sedan vi sett, hur Ryssland, innan det slog sitt stora och sista slag, lade väldiga landområden, odlade och befolkade, under sin spira, ja, nu finnes väl ingen, som tror, att en betryggad världshandel och en varaktig maktställning på norra Atlanten kan stödja sig på en enda liten hamn bland norska kustklippor.
Om ryssarna vilja fatta fast fot vid kusten och vinna makt på hafvet, måste de, liksom i den fjärran östern, underkufva och göra sig grundligt hemmastadda i så vidsträckta områden och i ett så rikt och gifvande uppland, att stora flottor och flottstationer från dess inre kunna draga till sig alla sina lifsförnödenheter.
Tag fram Roth och kasta en blick på norra Skandinavien. Se efter hur långt söderut gränsen måste flyttas, innan man
- ↑ Den 1 januari, gamla stilen, 1905, alltså tolf dagar efter Port Arthurs fall, lästes i den äktryska Novoje Vromja, följande ord:
»Ryssland växer och utbreder sig öfver oöfverskådliga vidder. Vill det lösa sina historiska uppgifter, så behöfver det tillträde till världshaf, som likna det i storlek… Och begagnar man nutidens händelser som måttstock för framtiden, så får man, åt ett folk på 130 millioner och med ett storartadt förflutet, icke tillskära en för trång rock och icke sy ihop ärmarna.»
