Sida:Ett varningsord 1912.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 14 —

missbrukadt på otaliga folkmöten jorden rundt. De fingo nämligen fritt genomföra en valreform, som visat sig vara den yppersta jordmån åt förlamande partistrider, där de olika riktningarna inte tänkte på annat än att rifva ögonen ur hvarandra, och där de lidelsefulla striderna helt och hållet skymde bort de stora — verkliga — gemensamma — yttre farorna.

Ha vi anledning till jämförelser eller ej? Hur var det under 1911 års valrörelse här i landet? En rad af föga uppbyggliga partistrider! Man häpnar öfver den fullkomliga likgiltighet, hvarmed dagens flyktiga celebriteter behandla de händelser, som under tiden tima utanför våra egna portar och som fylla hela kolonnader i pressens telegramafdelningar.

Den svenska bonden är kärnfrisk, med karaktär och sundt förnuft. Det är på tiden att han noga öfverväger Finlands öde. Pressen har upplyst honom om händelsernas gång. Jag har inte berättat något nytt här ofvan. Från generalkonsulatet i Helsingfors ha säkert också otaliga rapporter skickats till vårt utrikesdepartement.

Vi skulle få fria och lediga händer, sades det, att ägna oss åt yttre, verkliga faror, sedan vi blifvit af med Norge. Nu ha vi partipolitiken att tacka för att vi fått ett nytt Norge, sju resor värre än det förra, flyttadt inom våra egna gränser. Och under tiden ligger Finland som en florhöljd sarkofag i öster. Spåren förskräcka — om man känner fotgängaren.

Hvem bar ansvaret för utgången af 1808-1809 års krig? Efter uppvaknandet skyndade alla de skyldiga att kasta skulden på Gustaf IV Adolf. I verkligheten var det hela svenska folket, förslöadt och vilseledt under frihetstidens usla och för utländska pengar köpta styrelse, som bar ansvaret för olyckorna. I sin förnedring behöfde detta folk en syndabock, för att i sina egna, utlandets och eftervärldens ögon rentvå sig — åtminstone från skenet af skam och vanära. Då offrades kungen, anklagades, hånades, afsattes och kördes ur riket. Och likväl var han, snart sagdt, den ende, som var obrottsligt rättrådig, och i mycket såg han klarare än alla andra. Men han var omgifven af pultroner och ynkryggar. I en nyligen