— 15 —
utkommen bok får man veta, hur det gick till under fångenskapen på Gripsholm. Hjältarna, som nyss blifvit besegrade af underlägsna ryska härar, darrade som asplöf vid tanken på att konungen kunde slippa lös. Man rodnar af skam, då man tänker därpå.
Hur sköttes Norge år 1905? Hur kunde det gå som det gick? Hvem bar då ansvaret? — Jo, hela svenska folket. Aldrig har väl vår indolens, vår sömnaktighet framträdt inför hela världen i en skarpare dager än då, i junisolens glans. Att aldrig vilja se själfva saken i ögonen, att aldrig taga i med hårdhandskarna, att aldrig vilja göra oss reda för, hvad det verkligen gäller för oss och våra efterkommande, utan bara skjuta åt sidan det besvärliga och riskabla, väja undan för de stora svårigheterna, krypa bort på händer och fötter för att gömma oss bakom struntsaker och bagateller. Att låta unionen åka och sedan jubla öfver den lysande segern i Karlstad, att låta oss öfverrumplas och aldrig vara färdiga, ehuru en händelsekedja, som med orubblig könsekvens och planmässighet gått fram genom nittio år, borde ha lärt oss hvart det bar!
Äfven då var det hela svenska folket, som bar ansvaret. Äfven då behöfde vi en syndabock och skulden till upplösningen kastades på Oscar II. Åren 1809 och 1905 gällde det Finland och Norge, våra buffertar, skyddsstater i öster och väster. Nu, 1912, känna vi oss som eremitkräftan, sedan hon beröfvats sitt skyddsskal. Då gällde det utanverken. Nu gäller det Sverige själft. NU gäller det hela vårt folk, vår frihet, vår existens. Nu gäller det moderlandet, våra urgamla svenska, aldrig af främlingar underkufvade landskap, våra röda stugor, våra fält och åkrar, våra vägar, kyrkobyar och städer.
Erfarenheterna från 1809 och 1905 borde ha lärt oss, att folket ensamt bär ansvaret för vårt öde. Nu hjälper det icke längre att kasta fram en syndabock. När Sveriges konung träder fram och talar allvarsord till sitt folk, då är fara å färde, och då är tiden inne för Sveriges folk att samla sig kring sin konung och skänka honom sitt stöd. Blott en gång i vår historia har det lyckats partierna att tysta konungen. Det får
