Sida:Ett varningsord 1912.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 16 —

icke upprepas! För hvarje dag som går, kryper frihetstiden in öfver oss, smygande och förrädisk, lismande och lockande, lättsinning och indolent. Inför den hotande faran måste hela vårt folk resa sig som en man, uppskjuta alla dagens obetydliga omsorger och samla sig till försvar af urgammal frihet och själfständighet. De vilseledda massornas tid måste vara förbi. Turen har kommit till den mogna, själfständigt tänkande delen af folket, att säga sitt ord. Vi fingo nog af namnstämpeln under frihetstiden!

Alltså, Peter den stores framträngande till Östersjön och Östersjöprovinsernas förlust var första steget. Eröfringen af Finland var det andra. Det tredje steget tages inför våra ögon, då Finland förvandlas till en rysk provins, lika rysk som något guvernement i tsarriket.

Hvad är det nu som skiljer egentliga Ryssland från Atlanten? Tag fram Roth och mät upp med passaren. Från Torneå, de finska banornas slutpunkt, till Lyngen är det 43 mil fågelvägen — till Narvik endast 40. Från Vasa till Umeå är det 11 mil och från Åland till Grisslehamn 4 mil. Redan för hundra år sedan visade ryssarna att en promenad öfver Kvarken kunde företagas. Och hvad betyda dessa afstånd för en nation, som kastat ut jordens längsta järnväg genom skogar, öfver tundror och moras; — och för en armé, som är van att operera åtta hundra mil från sitt hemland!

Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi den trygghet, som unionen innebar. Därför befinna vi oss år 1912 i samma läge som 1809, då vi, på samma gång som vi måste slåss med ryssarna i öster, hade norrbaggarna i ryggen, alltid påpassliga att hugga in så fort vi voro i trångmål. Har trycket på västra gränsen upphört, eller är vår trygghet måhända mindre hotad nu än 1809? Är det slut med det långa grälet och kunna vi med lugn betrakta våra västra grannar som vänner, pålitliga i alla väder? Hur var det med Grisbådarna? Nu är renbetesfrågan på tapeten, och framdeles kan det bli fråga om malmutförseln till Narvik. Och för öfrigt, kan Norge behandlas som en verkligt suverän makt, som själf i allt be-