Sida:Ett varningsord 1912.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 20 —

nejd, äro ryska trupper förlagda. Perser och tatarer, som tredskas, skjutas ned som hundar.[1]

Ty sådan är krigets lag. Men den råder ibland människors barn allt sedan den dag, då kungarna i Sodom och Gomorra kämpade i Siddims dal mot konung Kedor Laomer af Elam och jagades ned i jordbecksgroparna på Döda hafvets strand. Och den råder ännu i dag med oförminskad kraft. Den enda förmildrande omständigheten, ambulansen och Röda korset, dämpar icke krigets råhet. Den räddar spillrorna och förbinder såren, det är allt.

Skall kriget då aldrig upphöra? Jo bevars, när tvänne hemmansägare, som äro grannar, sluta upp med att tvista om diken, afloppsgrafvar och rågångar. När domstolarna icke längre hafva några mål att handlägga, inga stämningar för oförrätter att behandla. När höger, vänster och socialister icke ha något otaldt med hvarandra! försvinner kriget ifrån jorden!

Hur ser det ut i en eröfrad stad? Låt oss tänka oss Stockholm efter striden. Det är slut med mötena på Folkets Hus —

  1. Följande profbit är hämtad ur en svensk tidning:
    »Betecknande är också den ryske generalkonsulns i Tabris officiella förklaring, att inga fredsunderhandlingar kunna inledas förr än alla perser aflämnat alla sina vapen. Hvarefter de perser, som tilläfventyrs befinnas ännu innehafva något vapen, komma att behandlas såsom »förrädare» och »upprorsmakare» och massakreras efter mönstret af italienarnas uppträdande i Tripolis-oasen. Det ingår ju numera såsom en fastslagen praxis i en starkare makts eröfringskrig, att den svagare maktens fosterlandsvänner icke ha laglig rättighet att försvara sig.
    Redan meddelar också viceguvernören i Tabris, att de ryska soldaterna därstädes anställt blodbad på kvinnor och barn. Och »Novoje Vremja» återger ett uttalande af chefen för den persiska afdelningen af ryska utrikesdepartementet, att Ryssland kommer att taga rättvisan i Tabris, Rescht och Enseli i sina egna händer och icke visa någon barmhärtighet mot den revolutionära pöbel, som utgjuter ryskt blod, ty den läxa, som ges, måste vara sådan, att den stannar länge i minnet. Hvilken proklamation tidningen utfyller med en energisk begäran, att ’de persiska upprorsbanden måste utrotas och hela befolkningen straffas, ty sann humanitet kräfver i detta fall grymhet’.»
    Så långt har folkrätten kommit efter alla fredskonferenserna i Haag!