Sida:Ett varningsord 1912.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 19 —

hö heter uppsnokas och stryker med till foder och strö. Är vinter rådande, så köres husets folk ut ur de eldade rummen, där trupperna slå sig ned och lefva röfvare med lösöret, och gammelfar och hans gumma kastas ut på backen huller om buller, och officerare flytta in i deras ställe.

Det går inte till som under våra fälttjänstöfningar, då truppen bara stannar öfver en natt och vid uppbrottet, till punkt och pricka och litet till, betalar den dryga räkningen för husrum och nedtrampad gröda och skada på gärdesgårdar och ungskog, och där militären ändå icke alltid bemötes med vänlighet. I krig tar man. Kriget förråar. All aktning för egendom, ålder och kön upphör. Det är inte fråga om en natt eller ett par, det kan räcka i månader. Boskapen slaktas ned efter hand, skogen härjas utan spår till försyn. Man struntar i alla klagomål. Bonden kan bespara sig mödan att skicka insändare till sin tidning. Det hjälper inte med anonyma skrifvelser till civilkommissioner. Och när truppen drar dädan, ligga bondens äger så platt öde, att hvarken hund eller hane höres i hult och hagar.

Salongshjältarna, de eldröda tidningsredaktionerna, folkedarna, bohêmen inom konst och litteratur, alla dessa, som nu äro så modiga, men spårlöst försvinna då de lukta krut, de skola säga att jag öfverdrifver och söker skrämma bonden till förmån för försvaret. Kunna de med lefvande bevis gifva sin ståndpunkt trovärdighet? Vår upplysta tid, civilisationen, kristendomen! Europas stormakter tillåta inga barbariska härjningar i våra dagar! Haag, fredskongresserna, fredspropagandan omöjliggöra barbariet! Så säger man ja. Och det finns många som tro därpå. Hur mådde kineserna mellan Kharbin och Mukden under ryska härens frammarsch? Tidningarna ha kunnat berätta hur turkarna ha det i Tripolis för närvarande. Våra svenska officerare i Persien äro i tillfälle att på nära håll göra sina iakttagelser. Vi kunna nöja oss med krigstelegrammen. Härom dagen lästes i hvarenda svensk tidning ett telegram skildrande tillståndet i Aserbejdschan och Tabris. Tabris är en stad på 293,000 invånare. Där, och i dess om-