Kunna vi försvara oss?
Kan Sverige försvara sin själfständighet mot en mäktig granne, samtidigt med att vår minsta granne hotar vår rygg? Svaret på denna fråga återfinnes i en liten bok, som nyligen utkommit och som icke nog varmt kan anbefallas åt alla vänner af vår frihet. Dess titel är: »Den Svenska Folkhären», af pseudonymen Keith. Jag citerar Keiths bok, delvis ordagrant, i detta kapitel om våra försvarsmöjligheter.
Är Sverige starkt och klokt rustadt, så drar sig hvilken fiende som helst för ett anfall, som kanske skulle kosta mer än det smakade. Därför är försvaret ett värn för varaktig fred, under det att afväpning lockar kriget till sig. Det är möjligt, att andra stormakter skulle underlätta vår kamp genom en vänlig hållning. Men stode vi också alldeles ensamma, vore våra utsikter långt ifrån hopplösa.
Vi veta sedan gammalt, att anfall från Ryssland äro sannolikare än från något annat håll. Rysslands både äldre och nyare krigshistoria lär oss, att detta land vid anfallskrig aldrig, vid försvarskrig sällan kunnat utnyttja hela sin militära kraft.
Mot oss har Ryssland endast en gång förmått uppställa hufvudmassan af sina stridskrafter, nämligen under Karl XII:s härtåg mot tsarrikets hjärta. Men under finska kriget öfversteg den mot oss mobiliserade styrkan aldrig vår reguljära armé och var i hög grad underlägsen våra samtliga mobiliserade krafter. År 1808 uppgick Rysslands reguljära armé till 400,000 man, dess samtliga stridskrafter till 850,000. Den armé, som i februari inträngde i Finland, räknade 24,000 man och hade först i september fördubblats Då meddelade
