Hoppa till innehållet

Sida:Ett varningsord 1912.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 34 —

trovärdiga än de förra och slutligen utpeka de med bestämdhet en viss kuststräcka, till exempel i Norrland, såsom landstigningsplats. Hufvuddelen af vår armé föres skyndsamt dit. Fienden börjar att landsätta trupper. Den svenska hären kastas fram mot kusten, beredd på allt. Vid framkomsten till målet finner man, att det endast är fråga om en obetydlig styrka, som utan ringaste svårighet vräkes i sjön.

Knappt är kusten rensopad förrän en ordonnans kommer inrusande i högkvarteret och öfverlämnar ett telegram till högste befälhafvaren. Generalen bryter det och läser: Stora fientliga truppmassor landsatta på Smålands kust. Ha kastat tillbaka de svaga försvarstrupper, som funnos på platsen. Tränga för närvarande in mot hjärtat af landet. Bryt ögonblickligen upp mot söder med armén.

Det är lättare att gifva än att utföra en sådan order. Armén tågar i ilmarscher kolonn efter kolonn till närmaste järnvägsstationer. Tågen fyllas af väpnade män. En otalig mängd af tunga trupptåg rör sig söderut. Man kan tänka sig den villervalla, som uppkommer vid en af de större floderna, där järnvägsbron sprängts i luften af en liten fientlig truppafdelning, som blifvit landsatt vid den närbelägna kusten och, gynnad af natten, smugit fram till bron med sprängningsmaterial. Där måste, med ödesdiger tidsförlust, tågen tömmas, manskap, artilleri, hästar och tross föras öfver på provisoriska pontonbroar och timmerflottar, för att på andra stranden åter stufvas in i nya tåg. Och detsamma kan inträffa vid flera flodöfvergångar.

En arme utan flotta är blind. Dess olika afdelningar tvingas, att som yra höns springa af och an utmed de hundratals mil långa kusterna och ändå alltid komma för sent. Hur lätt och hastigt går det däremot icke att förflytta anfallstrupper på sjön till hvilken punkt af kusten som helst! Om fienden kommer in öfver landgränsen, och man vet, att trupptransporten startat på en viss järnbana, så kan man med tämligen stor säkerhet förutse hvart det pekar. Icke så på sjön. Där finnes intet, som anger målet. Där har fienden alla för-