— 41 —
som hälften af våra beväringsklasser, visserligen inte de yngsta och därför rörligaste, men likväl af sådana årgångar, som ännu befinna sig i full kroppslig och andlig vigör, och kommit till så pass mogen ålder och vunnit så pass säkert fotfäste i lifvet, att de lärt sig inse och betänka, hvarför de måste lära sig krigets konst och hvad de hafva att försvara: hustru och barn, ägor och ekonomiska intressen, för att icke tala om friheten från främmande förtryck.
Men hvarför måste de då lämnas hemma? Jo, först och främst därför, att så lång tid förflutit sedan de undfingo sin första, alltför korta utbildning, att de utan ringaste tvifvel förlorat de flesta af de militära färdigheter de då inhämtade. Vidare ha så stora förändringar, i afseende på truppens uppträdande, under mellantiden skett och så många nya vapen kommit i bruk, att en krigsstyrelse icke kan och icke får taga på sitt ansvar att föra mot fienden en massa, så föga beredd på de uppgifter och fordringar, som kriget uppställer. Det är därför ovillkorligen nödvändigt, att en repetitionsöfning lägges in så pass långt fram i värnpliktstiden, att manskapet fått sina militära färdigheter uppfriskade och förnyade kort före den tidpunkt, då tilläfventyrs en mobiliseringsorder för dem utgår.
Den andra hufvudorsaken är, att vi sakna befäl af alla grader för just de ifrågavarande årsklassernas anförande i fält. Ett så stort antal af högre och lägre grader, som kräfves för deras mobilisering, är af kostnadsskäl omöjligt att hålla på fast stat. Värnplikten måste skapa hufvudmassan af detta nu obefintliga befäl. Men för att en värnpliktig skall kunna användas till befäl, måste han åtnjuta en så pass lång utbildning, att han också kan lösa de uppgifter, inför hvilka han kommer att ställas i krig. Det är stört omöjligt att under den första korta utbildning, som nu bestås den svenska infanteristen — rekrytskola om cirka fem månader — utbilda ens den stora mängd af halftroppschefer, som för de nyssnämnda årsklassernas anförande behöfvas i krig. Och
