— 53 —
fartyg på afstånd. Torpedbåtar spränga fientliga fartyg i luften nattetid, undervattensbåtar sänka dem vid dager.
Men våra jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar skulle icke förmå att tränga sig fram till sitt mål — vare sig det gäller slagskepp, kryssare eller transportfartyg — om de icke vore åtföljda och beskyddade af pansarfartyg, utrustade med kanoner af sådan kaliber, att de sloge igenom det vanligast förekommande pansarskyddet. Och dessa pansarfartyg måste dessutom besitta en sådan bärighet (»deplacement»), och sådan höjd öfver vattnet (»högt fribord») att de icke allenast kunna skjuta i stickande storm och hög sjö — ty det kunna äfven Göta och Oscar II — utan också och framför allt träffa!
Hvarje gång en ny pansarbåtstyp föres fram och förordas, måste vi fråga: uppfyller den dessa villkor? I motsatt fall måste den hänsynslöst förkastas för kustflottan, ty då är den, med nutidens sjömilitära utveckling, inte mycket värd. Det absoluta krafvet på kanonkaliber och sjöduglighet anger minimigränsen för pansarbåtens deplacement. Maximigränsen fastslås naturligt och oryggligt af djupet i våra viktigaste militärleder. Ty svenska pansarbåtar måste vara i stånd att operera i och i omedelbar anslutning till våra skärgårdsområden.
Redan en flyktig blick på Sveriges karta öfvertygar oss om att en flotta, som ovillkorligen måste söka skydd i skärgården och icke är byggd för att verka i öppen sjö, är oförmögen att bryta sig fram utefter våra öppna kuststräckor[1] för att lämna hjälp på en mera aflägset belägen hotad punkt. Försöker den att titta ut, så kastas den genast tillbaka in ibland skären. Den degraderas till en lokalstyrka, som väl kan stoppa en viss led, men för öfrigt förblir bunden och förlamad. Och på krigets utgång kan den icke utöfva det ringaste inflytande.
- ↑ Vi veta ju alla, att betydande sträckor af våra kuster sakna skyddande skärgårdar. Se t. ex. på kartorna öfver Skåne och Halland.
