(Reprobus på en kulle, med rensel på ryggen och staf i handen. En hydda synes på afstånd, omgifven af palmträd.)
Reprobus.
Farväl, o min Moder! — — Nu kan du ej mer
Likt videt i dalen mig böja;
Nu är jag så fri såsom foglarne der,
Som vingen mot himmelen höja.
Dock — — kanske du gråter en tår eller två,
Med ögat mot blånande fästet? — —
Ja, set du, det var ej så roligt ändå,
Att krafsa ut ungen ur nästet.
Lik ensamma trädet på berget, du står;
Ej telningen hägnande sluter;
Ty fullväxt han är, och hans resliga vår
Din fostrande skugga förskjuter.
Farväl då! — — Men bäst är, nu genast att gå,
Ty hyddan mig vinkar tillbaka — —
Hvad? Skall jag der buga, likt rankorna små,
Dem stormarnes örnvingar skaka?
Jag blott åt den Störste i verlden vill ge
Till hyllande offer min styrka:
Min är du tills vidare, Jord! och skall se
Min rätt att din hörsamhet yrka.
